Niklas Fransson Servio
Kullbrenner, gruvedreng, gruvefogde, oppsynsmann.
ff
Petter Servio. Kullbrender. |
|||
f
Frans Persson Servio. Kullbrenner. |
m
Karin Eriksdotter. |
||
Gift |
Dordie Baltzarsdotter Thun.
Født 1651 i Kengis bruksförsamling, Pajala (Norrbotten).
Død 29.05.1742 i Masugnsbyn, Pajala (Norrbotten). Begravet 21.11.1742 i Pajala (Norrbotten). 1 |
||
Sofia Niklasdotter Servio. |
Kullbrenner, gruvedreng, gruvefogde, oppsynsmann.
Levde fra 1654 til 1686.
Niklas var sønn til Frans Persson Servio og Karin Eriksdotter i Kengis. Han ble gift
med Dordie Baltzarsdotter Thun i 1680.
Ifølge «Antavla för Jan-Erik Johansson Kuokso och Lisbeth Salomonsson» (2003) omtales Niklas fra 1654 til 1686 og at manntallslistene angir at han var han «kolare», dvs. kullbrenner, senere bruksfogde i Masugnsbyn i Jukkasjärvi sogn.
Ifølge «Familjeregister för Pajala Socken, Kengis bruk och Torne Lappmarks nybyggen fram till 1760 II» (2003) av samme forfatter var han «kolare» og gruvedreng under Svappavaara fra 1678 til 1704 og gruvefogde i Svappavaara i 1701. Han var så oppsynsmann i Junosuando fra 1705 til 1714 ifølge manntallslister.
Fra «Wikipedia - Den fria encyklopedin»:
«En kolmila är en kontrollerad upphettning av ved utan (eller med begränsad)
syretillförsel. Genom att täcka en hög av ved med jord och sedan tända milan (på fackspråk
säger man värma milan) sattes förkolningen igång.
Milan måste sedan övervakas dag och natt av kolare som bodde i skogen i
kolarkojor. Från milorna transporterades sedan kolet till försäljning eller användning, med hjälp
av hästforor.
Träkolet från de svenska milorna användes i första hand av hyttor. Som biprodukt vid
kolning fick man trätjära.
Platsen för en gammal mila kan ibland ses i skogen som en kolbotten. Lokalisering av
kolbottnar underlättas av att vegetationen där avviker från omgivningens växtlighet.
Kolbottnar sparas i skogsbruket.»
2